Saker som skrämde skiten ur mig som barn. #3

"Gamla människor"

Denna titel kan vara lite missvisande. Jag var som barn inte rädd för gamla människor i allmänhet, utan snarare för vissa utvalda exemplar utav dessa. Detta är värt att nämna så att inte alla mina åldringar till läsare (Jakob) tar illa upp. Den här titeln såg helt enkelt bättre ut än "vissa gamla människor".

Nåväl, låt mig förklara.

Min mor jobbar på ett ålderdomshem vilket medförde att jag ibland vistades på hennes arbetsplats. På ålderdomshem är äldre människor en väldigt överrepresendad folkgrupp och just därför kom jag i kontakt med flertalet sådana, några lite mer speciella än andra. När man är liten är man inte så där jätteduktig på logist tänkande, därför gjorde jag inte den numera självklara kopplingen att vissa äldre människor betedde sig lite mystiskt på grund av åldersrelaterade sjukdomar eller liknande. Jag trodde till exempel hur länge som helst att äldre människor föddes med grått hår, så att demenskopplingen inte skedde föll sig rätt naturligt. 

Det är speciellt dessa händelser som etsat sig fram i mitt hjärnkontor:

"Läpptanten"

En liten gumma på hemmet hade en liten egenhet i form av att hon gick omkring och "brummade" med läpparna med jämna mellanrum. Hon liksom motorbåtade ett par bröst som inte fanns. Detta i kombination av att hon hasade fram med sina små tofflor genom ålderdomshemmets ensliga korridorer var det som skrämde satan ur mig.  En morgon innan skolan gjorde jag det taktiska draget att hänga med mor till hennes jobb på morgonen innan skolan för att slippa gå. Det var okristligt kallt den morgonen vill jag minnas och skolan var bara på andra sidan vägen av äldreboendet.

Det skulle jag aldrig ha gjort.

Jag satt där ensam på morgontimmarna i ett litet kontor vars enda ljuskälla var ett par adventsstakar och korridoren utanför var även den mycket svagt belyst. Plötsligt hörde jag ett ljud som fick mitt nackhår att resa sig. Det var ett svagt brummande och långsamma, hasande steg i fjärran. Fort som fan började jag leta ett gömställe i det lilla kontoret, men paniken gjorde att jag inte kunde bestämma mig för var jag skulle gömma mig och istället snurrade runt i kontoret som ett liten skräckslagen propeller. De hasande stegen ekade högre och högre, likaså det isande läppbrummandet som hördes med jämna mellanrum.

I sista sekunden bestämde jag mig för att sätta mig i soffan och helt enkelt försöka smälta in i mörkret och hoppas på det bästa. Jag höll andan medan jag genom kontorets glasvägg såg Läpptanten sakta glida förbi, det var som om hennes ben inte rörde sig överhuvudtaget. Hon svävade förbi som en motorbåtande gast.  

Men jag överlevde och kunde efter ett par minuters återhämtning gå till skolan oskadd. Psykiskt traumatiserad, men oskadd.

"Dödöga"

En dag följde jag med mor när hon gick och lämnade mat åt de inneboende på hemmet. Allt förflöt bra, tanterna tyckte jag var asgullig, bjöd på lite karameller, nöp mig lite i kinden och allt det andra som hör till när man är ett vackert barn. Denna gemytliga stämning skulle inte hålla i sig.

Ur en dörr som vi knackat på kom det ut en liten, tanig gumma. Hon såg ut som de andra gummorna, jag anade inget som helst oråd, men till saken hör att jag var märkbart kortare än vad jag är nu. Jag såg henne bara snett nedifrån, så jag var helt oförberedd på händelsen härnäst som skulle förändra mitt liv för alltid.

Min mor sade till gumman att hon hade med sig sin son, varpå tanten tittade sig omkring frågande. Min mor sade sedan att jag stod bredvid men att hon fick titta lite neråt.  När hon följde rådet och vände sitt ansikte ner mot mig såg jag dem. De gråa, döda ögonen som stirrade rakt igenom mig.

Hon såg mig fortfarande inte utan lutade sig ner så att hennes ansikte var bara centimeter från mitt. Hade hon inte haft demonögon hade våra blickat möts, men hennes blick stirrade istället rakt in i min själ. Inte ett jävla knyst gjordes från min sida, vilket gjorde att hon försökte fokusera sin blick ännu mer för att se efter vad det var för litet kräk som vågade störa hennes slummer.

Till slut tröttnade hon på att slita min pojksjäl i bitar och tog istället sin bricka och försvann in i sin lägenhet utan några som helst tecken på ånger.

Dödögas barnbarn. 

"Överraskningsgubben"

Den här lilla incident tänker jag beskriva kort. Den är allt för smärtsam.

Jag hängde på min mor ännu en gång. Jag var av någon outgrundlig anledning barfota. Vi gick in i en farbrors lägenhet. Efter att ha spenderat flera jävla minuter minuter frågar jag min mor varför det luktade så konstigt och hur det kom sig att mina fötter liksom fastnade i golvet när jag gick.

Min mamma, den person jag litar på mest i hela världen,  mitt egna kött och blod säger då:  "Ja just det. Torsten brukar ofta kissa på golvet. Det var ju lite dumt att du var barfota nu när jag tänker efter. Du skulle ha haft tofflor. Som jag har"

LOL INCONTINENCE

När jag får barn så kommer de enbart få träffa åldringar som håller sina läppar i styr och har solbrillor. Ungarna kommer tvingas att alltid ha tofflor på sig. Alltid.

Nattliga aktiviteter IV

Nattjobbshelg, detta innebär givetvis painttävling.

Nyckelord:
Mysterium, Rabalder och USB-minne
(Klicka för större bild)

Titel: Hampus is in a relationship with life, and it's complicated

Konstnär: Elias

Titel: The Legendary Info-dealer

Konstnär: Dani

Vinnare: Elias

Nu jävlar har vindarna vänt. Med hjälp av min plågade Hampus tog jag hem spelet denna gång och nu ska jag se till att Dansken inte får behålla ledningen länge till. Ställningen är nu 7-6 till Dani.

Tre saker som skrämde skiten ur mig som barn. #2

"Shadowgate"

Nästa sak som gett mig barndomsärr är ett TV-spel. Det är ett spel till Nintendo 8-bit, det är ett peka-och-klicka spel och det är högst olämpligt för barn.

Varför?

Jo, därför att till skillnad från andra NES-spel, så beskriver Shadowgate mycket detaljerat hur du dör. Det är inga "Super Mario-dödsfall" där du bara ramlar ut ur bilden här inte. Istället kan det ut så här:

"You jump down the hole and, after a couple of moments, you hit the floor!! It seems that you have broken both of your legs! It's only a matter of time before you die!!" 

eller så här: 

"As soon as you break the mirror, shards of glass fly
through the air and slice into your body!! Blood pours
from your wounds and your body slumps to the floor."


Dessa dödsorsaker var givetvis översatta till svenska så att även vi skandinaviska barn skulle bli medvetna om vår dödlighet.

Näst efter "strupe utsliten av upprörd varg" så är "slemmning" den vanligaste dödsorsaken bland människor boendes i gamla slott .

Jag lärde mig läsa riktigt tidigt som liten, vilket självklart hade sina fördelar, så som att kunna läsa Turtles-serietidningar och liknande. Men det var även en mindre förbannelse eftersom jag till exempel fick sitta längst fram i klassen och läsa för de andra barnen som hade en mer normal inlärningskurva. En uppgift jag inte alls tyckte var speciellt rolig. Tack vare min läsförmåga så fick jag även lära mig att portaler till yttre rymden kan befinna sig bakom speglar och att om man sugs in en sådan så dör man eftersom att syre tydligen är en bristvara i rymden.

Den här liraren lär man känna mycket väl i Shadowgate.

Det som skrämde mig allra mest var dock musiken. Spelets diaboliska toner hemsökte mina mardrömmar och orsakade sömnlösa nätter. Till slut gick det så långt att min mor var tvungen att gömma undan spelet så att jag inte skulle utsättas för ytterligare trauma. Jag minns att hon gömde det högst upp i städskrubben, vilket logiskt nog gjorde mig lite skraj även för den. Varje gång jag öppnade den så började tonerna åter igen spelas i mitt huvud och jag avlägsnade mig illa kvickt. Det tog mig flera år innan jag kände mig mogen att ta ned spelet från sin förvaringsplats och åter utbilda mig i innovativa sätt att avlida på.  

Tack och jävla lov så anammade inte andra spelutvecklare denna typ av speluppbyggnad. Hur uppfuckade hade inte vi stackars 80-talister varit ifall det sett ut så här?

Fan ta er Kemco. Fan ta er och era sjuka spelidéer.

Tre saker som skrämde skiten ur mig som barn. #1

"Brunnsgubben"

Vår släkt har ett sommarställe. Detta är i princip beläget mitt ute i de norrländska skogarna och området innehåller en hel del gamla kvarlevor från svunna tider, så som lador och rostiga, förvrängda jordbruksredskap som ligger utplacerade högst opassande i miljösynpunkt. Samt en gammal brunn.

Denna brunn ser inte särskilt speciell ut, man tror att det är en brunn i mängden, en dussinbrunn. Men så är inte fallet, för i denna brunn bor nämligen den så kallade "Brunnsgubben". Det är i alla fall vad min mor sa till mig. Hon berättade att man minsann inte skulle gå allt för nära brunnen i fall man var ensam, för då kunde den elaka farbrorn i brunnen ploppa upp och dra ner en till hans domäner nere i underjorden. Till saken hör att man alltid var tvungen att gå förbi brunnjäveln ifall man ville gå ner till sjön för att fiska, vilket är en av huvudsysselsättningarna vid vårt sommarställe. Jag höll alltid ett säkerhetsavstånd på minst 20 meter från brunnen ifall jag gick förbi själv så att den gubbrackaren inte skulle få tag i mig, vilket han aldrig heller gjorde. Det negativa med detta var att jag aldrig fick se hur denna gubbe såg ut. Denna man som valt att leva sitt liv under marknivå i ett blött och klaustrofobiskt utrymme avskilt från samhället.

Jag har istället spekulerat fram ett par exempel på hur jag tror att han kan se ut och även illustrerat dessa efter bästa förmåga.

Förslag 1:

Med tanke på att Brunnsgubben tydligen bara attackerar ensamma gossar och faktiskt aldrig visade sig när jag tillsammans med en vuxen använde brunnen så är det mycket möjligt att han ser ut ungefär så här.

Förslag 2:

Kanske var det så att Brunnsgubben inte alls var farlig? Vi har väl alla sett exempel på missförstådda monster. Monster som i slutändan visar sig bara vara ute efter en kompis eller att bara få göra sin röst hörd? Hade denna typ av Brunnsgubbe fångat mig hade jag säkerligen blivit väl omhändertagen där nere. Serverad saft och kaka med ett kulturprogram från P1 ljudandes i bakgrunden. Denna Brunnsgubbe kan ha sett ut så här.

Förslag 3:

Kanske var det så att man misstagit sig och Brunnsgubben i själva verket är en Brunnsgumma? För att detta skulle vara en möjlighet så måste naturligtvis tanten vara lik en karl till utseendet.

Förslag 4:

Detta är den bild jag målade upp av Brunnsgubben som liten. En otäck liten farbror som ville kidnappa mig. Han skulle helt klart döda mig, men inte direkt. Istället skulle han hålla mig fången där nere ett bra tag och dra ut på det oundvikliga. Någon form av tortyr skulle förekomma och den fördelaktiga akustiken som en brunn tillhandahåller skulle få mina desperata pojkskrik att eka genom bygden.  Han hade en hatt också.

Troligen kommer jag aldrig få klarhet i hur Brunnsgubben ser ut, men jag är övertygad att någon utav dessa spekulationer är rätt nära sanningen.  Kanske har han lämnat sina brunnsdagar bakom sig och lever idag sida vid sida med oss andra i samhället. Brunnsgubben, sopgubben, granngubben? We will never know...

Coola Killar

Killar strävar oftast efter att vara coola. Dem flesta misslyckas totalt, medan några lyckas desto bättre. Sedan finns det den lilla skara som gör precis allting rätt. De är sällsynta, men de finns!


Jag råkade av en slump få syn på ett riktigt praktexemplar när jag under en kväll fördrev tiden med lite planlöst surferi i cyberrymden. Den extrema coolheten träffade mig som ett knytnävsslag i ansiktet och jag var tvungen att gnugga mig i ögonen för att försäkra mig om att det inte var John Blund som spelade ett elakt spratt med mig. En självisk man skulle säkerligen behålla denna upptäckt för sig själv i studiesyfte för att förbättra sin egen så kallade "coolness". Men inte jag, jag kommer naturligtvis dela med mig av mitt fynd.

Behold!

Här står han.  Med händerna avslappnat i sina hängselbyxor och med en antydan till ett leende hälsar han en välkommen till sin vindsvåning. Jag vet inte vad han heter, men jag vill veta. Jag vill veta hans namn mest utav allt i hela världen. Men för enkelhetens skull kallar jag honom hädanefter Jamal Phoenix, för det är vad jag hoppas att han heter.

Jamal Phoenix stirrar rakt in ens själ och jag känner mig 10 år yngre. Hans stil liknar naturligtvis ingenting annat, Jamal är inte en död fisk som följer med strömmen. Han är en välbygd adonisfisk som färdas motströms. På land. I en fucking pansarvagn!

Jag kan inte tänka mig annat än att Jamal Phoenix vunnit flertalet skönhets/idrotts/kroppsbyggartävlingar. Det är antagligen dessa prispengar gjort det möjligt för honom att ha en sådan här fantastisk datorutrustning hemma i sin vindsvåning. Datorn ser tamigfan ut som ett rymdskepp och det skulle inte heller förvåna mig om det var så, det skulle förklara mycket. Notera även bilden hängandes i bakgrunden, Jamal är även konstnärlig. Är du förvånad? 

Jamal Phoenix. Du man bland gossar, jag applåderar dig och dina oljefyllda biceps och jag kan bara önska att jag en vacker dag lyckas bli en tredjedel så cool som du.

Nattliga aktiviteter III

Nattjobb under en helg. Det betyder givetvis paintbatalj.
Dock enbart två teckningar denna gång på grund av bristande tid och ork under fredagen.



Nyckelord:  Akustik, Brott, Livboj
(Klicka för större bild)

Titel: Ljudtest

Konstnär: Dani

Titel: I en annan del av Los Angeles

Konstnär: Elias

Vinnare: Dani

Det står nu 7-5 till Dani och som ni alla förstår så har denna tidigare ärofyllda tävling blivit korrumperad och fullständigt genomsyrad av domarmutor och allmänt fusk. Med tanke på att jag låg under valde jag att gå på ett säkert kort och inkludera Hasselhoff, han förlorar ju liksom aldrig.

Men ack, The Hoff has been hassled...

Dagens Recension: "Black Swan"

"Black Swan" blev den andra oscarsrullen på kort tid som avverkats på bio efter True Grit. Första gången jag hörde talas om denna film var när jag av en händelse såg en kompis läsa något på Internet om en mycket het scen mellan Natalie Portman och Mila Kunis som skulle vara med. Viktigt att poängtera att det var en kompis som surfade fram denna snuskinformation, inte jag. En kompis.

Trots att det uppenbarligen förekommer okristligheter i filmen verkade den allt mer intressant efter att ha läst på lite mer om den. Natalie Portman brukar vara duktig, kritiken var i överlag bra och sen skadade det ju inte heller att min framtida fru (Mila Kunis) också medverkar.

"Ledsen grabben. Jag är tingad."

 Redan från början märks det att det här är ingen feelgood-film. Deppstämningen är påtaglig redan från start och det tar inte länge innan man börjar se små tecken på att Portmans karaktär inte är riktigt kry. Detta är också det som gör att filmen är så bra. Den obehagliga stämningen påverkade mig verkligen och gav mig nästan en klaustrofobisk känsla under hela filmen. Vilket ju är riktigt fånigt, biografer är ju rätt stora och rymliga. Vad jag förstått så är Darren Aronofsky, mannen som stått för regin, något av en expert på deprimerande filmer. Jag har själv bara sett "The Wrestler" förutom denna och den var väl inte direkt någon skrattframkallande film det heller.


Portman och hennes stunt double på väg ut från sminket.

Filmen kretsar kring balettdansösen Nina Sayers (Portman, duh!), som pressar sig till det yttersta för att göra bra ifrån sig som huvudrollsinnehavaren i en uppsättning av Svansjön. Uppsättningen regissör är inte direkt en mysig herre, hon får dåliga vibbar av en kollega (Kunis) och hennes mor är weird. Att skutta omkring på en scen och porträttera en dansant sjöfågel är med andra ord inte lika lätt som det låter!

Skådespeleriet är är mycket bra, Portman är väl värd sin lilla guldfarbror som hon fick för sin roll. Även övriga skådespelare sköter sig fint. Det är vackert att titta på och musiken är stämningsfull och passande. Jag kom till och med på mig själv att tänka att "Man kanske skulle ta och se en riktig balett någon gång". Denna mycket konstiga fundering avbröts dock abrupt av att en av mina testiklar ljudligt ramlade av och damp i biografgolvet i samband med denna absurda tanke.

"Jag bröt nyss 4 tår. Men det skiter jag i, för jag är en asgrym svan!"



Som ni förstår är jag mycket nöjd med denna film och jag kan inte annat än rekommendera den varmt ifall ni skulle vara överdrivet glada någon dag. Ta då en titt på Black Swan och ni kommer genast ha balanserat ut glädjen till en lite mer normal, vardaglig svennedeppsnivå och fått en fin filmupplevelse på köpet.

Black Swan får 8 lyckopiller av 10.