Dagens Recension: "Black Swan"

"Black Swan" blev den andra oscarsrullen på kort tid som avverkats på bio efter True Grit. Första gången jag hörde talas om denna film var när jag av en händelse såg en kompis läsa något på Internet om en mycket het scen mellan Natalie Portman och Mila Kunis som skulle vara med. Viktigt att poängtera att det var en kompis som surfade fram denna snuskinformation, inte jag. En kompis.

Trots att det uppenbarligen förekommer okristligheter i filmen verkade den allt mer intressant efter att ha läst på lite mer om den. Natalie Portman brukar vara duktig, kritiken var i överlag bra och sen skadade det ju inte heller att min framtida fru (Mila Kunis) också medverkar.

"Ledsen grabben. Jag är tingad."

 Redan från början märks det att det här är ingen feelgood-film. Deppstämningen är påtaglig redan från start och det tar inte länge innan man börjar se små tecken på att Portmans karaktär inte är riktigt kry. Detta är också det som gör att filmen är så bra. Den obehagliga stämningen påverkade mig verkligen och gav mig nästan en klaustrofobisk känsla under hela filmen. Vilket ju är riktigt fånigt, biografer är ju rätt stora och rymliga. Vad jag förstått så är Darren Aronofsky, mannen som stått för regin, något av en expert på deprimerande filmer. Jag har själv bara sett "The Wrestler" förutom denna och den var väl inte direkt någon skrattframkallande film det heller.


Portman och hennes stunt double på väg ut från sminket.

Filmen kretsar kring balettdansösen Nina Sayers (Portman, duh!), som pressar sig till det yttersta för att göra bra ifrån sig som huvudrollsinnehavaren i en uppsättning av Svansjön. Uppsättningen regissör är inte direkt en mysig herre, hon får dåliga vibbar av en kollega (Kunis) och hennes mor är weird. Att skutta omkring på en scen och porträttera en dansant sjöfågel är med andra ord inte lika lätt som det låter!

Skådespeleriet är är mycket bra, Portman är väl värd sin lilla guldfarbror som hon fick för sin roll. Även övriga skådespelare sköter sig fint. Det är vackert att titta på och musiken är stämningsfull och passande. Jag kom till och med på mig själv att tänka att "Man kanske skulle ta och se en riktig balett någon gång". Denna mycket konstiga fundering avbröts dock abrupt av att en av mina testiklar ljudligt ramlade av och damp i biografgolvet i samband med denna absurda tanke.

"Jag bröt nyss 4 tår. Men det skiter jag i, för jag är en asgrym svan!"



Som ni förstår är jag mycket nöjd med denna film och jag kan inte annat än rekommendera den varmt ifall ni skulle vara överdrivet glada någon dag. Ta då en titt på Black Swan och ni kommer genast ha balanserat ut glädjen till en lite mer normal, vardaglig svennedeppsnivå och fått en fin filmupplevelse på köpet.

Black Swan får 8 lyckopiller av 10.

Dagens recension: "True Grit"

DISCLAMER:

Åsikterna i denna recension är blott dessa av en helt vanlig gosse som gillar att titta på film då och då.

Han märker oftast inte om bildspråket ger en insyn i regissörens trasiga uppväxt i en husvagn på den amerikanska landsbygden, han känner med all sannolikhet inte heller till vad manusförfattarens farbror heter eller vilket betyg huvudrollsinnehavaren fick i religion. 

Jag vill i och med detta varna eventuella proffessorer i filmologi då de kan ta skada av att läsa denna recension. Dessa bör istället hälla upp ett litet glas rödvin, mysa ner sig i skinnfotöljen och titta på en liten estnisk kortfilm istället.

Jag gillar westernfilmer. Det är manligt, skitigt och folk skjuter på saker, alltså allt som behövs för att en film ska bli intressant.

True Grit hade jag hört talas om innan, det var snack om att den skulle vara riktigt bra, hade nominerats till priser och grejer men jag hade ingen aning om att det var en westernfilm. Intresset blev därmed betydligt större från min sida när jag råkade få syn på en trailer till filmen samt såg att Jeff Bridges var med och skulle ha en ögonlapp på sig till råga på allt. 

Herr bridges tycker jag om. I ärlighetens namn har jag inte sett så värst många filmer med karln, men jag har varit ett fan sedan jag såg hans gestaltning av "The Dude" i "The Big Lebowski" och han har gjort bra ifrån sig i de få filmer jag sett sedan dess.

"Yeah, well, that's just, like, your opinion, man."

Filmen gjorde mig inte besviken, dock fick jag en lite annorlunda känsla när jag såg den än vad jag hade väntat mig. Det kändes mer som en "feelgood"-film än en manlig actionwestern som jag trodde det skulle vara. Med det sagt fanns det helt klart med härlig "manlyness" i rullen, denna levererades också oftast av den burduse Rooster Cogburn som Bridges gestaltade mycket trovärdigt. Folk sköts även ihjäl och westernklicheér införlivades så kan inte direkt klaga.

Filmen handlar om 14-åriga Mattie Ross som anställer Rooster för att få tag på rackaren som mördat hennes far. Under jaktens gång hinner de bland annat träffa på en mycket originell tandläkare med förkärlek för djurhudar och en skrytsam Texas Ranger där den sistnämnda liraren spelades mycket skickligt av Matt Damon.

Ett orosmoment var den lilla damen som historien kretsade om. Människovalpar i filmer kan vara otroligt störande, men tack och lov tycker jag att Hailee Steinfeld som spelade den arma fadersberövade flickan gjorde ett bra jobb och höll sig ickeirriterande i stort sett hela filmen. 

"När jag inte kärnar smör och föser kor lyssnar jag på Justin Bieber"

Summa sumarum så var det helt enkelt en mycket schysst film. Ett trevligt hämndäventyr som utspelar sig i vackra westernmiljöer och intressanta, välspelade karaktärer. Det kändes dock som att något saknades, men kan inte riktigt sätta fingret på vad. Kanske någon liten skottlossning till eller en liten extra loska med tuggtobak hade gjort susen, jag vet inte. 

(Cowboy)hatten av till bröderna Cohen, det här styrde ni upp bra.

True Grit får 3.5 alkoholiserade kopojkar av 5.