Tre saker som skrämde skiten ur mig som barn. #2

"Shadowgate"

Nästa sak som gett mig barndomsärr är ett TV-spel. Det är ett spel till Nintendo 8-bit, det är ett peka-och-klicka spel och det är högst olämpligt för barn.

Varför?

Jo, därför att till skillnad från andra NES-spel, så beskriver Shadowgate mycket detaljerat hur du dör. Det är inga "Super Mario-dödsfall" där du bara ramlar ut ur bilden här inte. Istället kan det ut så här:

"You jump down the hole and, after a couple of moments, you hit the floor!! It seems that you have broken both of your legs! It's only a matter of time before you die!!" 

eller så här: 

"As soon as you break the mirror, shards of glass fly
through the air and slice into your body!! Blood pours
from your wounds and your body slumps to the floor."


Dessa dödsorsaker var givetvis översatta till svenska så att även vi skandinaviska barn skulle bli medvetna om vår dödlighet.

Näst efter "strupe utsliten av upprörd varg" så är "slemmning" den vanligaste dödsorsaken bland människor boendes i gamla slott .

Jag lärde mig läsa riktigt tidigt som liten, vilket självklart hade sina fördelar, så som att kunna läsa Turtles-serietidningar och liknande. Men det var även en mindre förbannelse eftersom jag till exempel fick sitta längst fram i klassen och läsa för de andra barnen som hade en mer normal inlärningskurva. En uppgift jag inte alls tyckte var speciellt rolig. Tack vare min läsförmåga så fick jag även lära mig att portaler till yttre rymden kan befinna sig bakom speglar och att om man sugs in en sådan så dör man eftersom att syre tydligen är en bristvara i rymden.

Den här liraren lär man känna mycket väl i Shadowgate.

Det som skrämde mig allra mest var dock musiken. Spelets diaboliska toner hemsökte mina mardrömmar och orsakade sömnlösa nätter. Till slut gick det så långt att min mor var tvungen att gömma undan spelet så att jag inte skulle utsättas för ytterligare trauma. Jag minns att hon gömde det högst upp i städskrubben, vilket logiskt nog gjorde mig lite skraj även för den. Varje gång jag öppnade den så började tonerna åter igen spelas i mitt huvud och jag avlägsnade mig illa kvickt. Det tog mig flera år innan jag kände mig mogen att ta ned spelet från sin förvaringsplats och åter utbilda mig i innovativa sätt att avlida på.  

Tack och jävla lov så anammade inte andra spelutvecklare denna typ av speluppbyggnad. Hur uppfuckade hade inte vi stackars 80-talister varit ifall det sett ut så här?

Fan ta er Kemco. Fan ta er och era sjuka spelidéer.