"Gamla människor"
Denna titel kan vara lite missvisande. Jag var som barn inte rädd för gamla människor i allmänhet, utan snarare för vissa utvalda exemplar utav dessa. Detta är värt att nämna så att inte alla mina åldringar till läsare (Jakob) tar illa upp. Den här titeln såg helt enkelt bättre ut än "vissa gamla människor".
Nåväl, låt mig förklara.
Min mor jobbar på ett ålderdomshem vilket medförde att jag ibland vistades på hennes arbetsplats. På ålderdomshem är äldre människor en väldigt överrepresendad folkgrupp och just därför kom jag i kontakt med flertalet sådana, några lite mer speciella än andra. När man är liten är man inte så där jätteduktig på logist tänkande, därför gjorde jag inte den numera självklara kopplingen att vissa äldre människor betedde sig lite mystiskt på grund av åldersrelaterade sjukdomar eller liknande. Jag trodde till exempel hur länge som helst att äldre människor föddes med grått hår, så att demenskopplingen inte skedde föll sig rätt naturligt.
Det är speciellt dessa händelser som etsat sig fram i mitt hjärnkontor:
"Läpptanten"
En liten gumma på hemmet hade en liten egenhet i form av att hon gick omkring och "brummade" med läpparna med jämna mellanrum. Hon liksom motorbåtade ett par bröst som inte fanns. Detta i kombination av att hon hasade fram med sina små tofflor genom ålderdomshemmets ensliga korridorer var det som skrämde satan ur mig. En morgon innan skolan gjorde jag det taktiska draget att hänga med mor till hennes jobb på morgonen innan skolan för att slippa gå. Det var okristligt kallt den morgonen vill jag minnas och skolan var bara på andra sidan vägen av äldreboendet.
Det skulle jag aldrig ha gjort.
Jag satt där ensam på morgontimmarna i ett litet kontor vars enda ljuskälla var ett par adventsstakar och korridoren utanför var även den mycket svagt belyst. Plötsligt hörde jag ett ljud som fick mitt nackhår att resa sig. Det var ett svagt brummande och långsamma, hasande steg i fjärran. Fort som fan började jag leta ett gömställe i det lilla kontoret, men paniken gjorde att jag inte kunde bestämma mig för var jag skulle gömma mig och istället snurrade runt i kontoret som ett liten skräckslagen propeller. De hasande stegen ekade högre och högre, likaså det isande läppbrummandet som hördes med jämna mellanrum.
I sista sekunden bestämde jag mig för att sätta mig i soffan och helt enkelt försöka smälta in i mörkret och hoppas på det bästa. Jag höll andan medan jag genom kontorets glasvägg såg Läpptanten sakta glida förbi, det var som om hennes ben inte rörde sig överhuvudtaget. Hon svävade förbi som en motorbåtande gast.
Men jag överlevde och kunde efter ett par minuters återhämtning gå till skolan oskadd. Psykiskt traumatiserad, men oskadd.
"Dödöga"
En dag följde jag med mor när hon gick och lämnade mat åt de inneboende på hemmet. Allt förflöt bra, tanterna tyckte jag var asgullig, bjöd på lite karameller, nöp mig lite i kinden och allt det andra som hör till när man är ett vackert barn. Denna gemytliga stämning skulle inte hålla i sig.
Ur en dörr som vi knackat på kom det ut en liten, tanig gumma. Hon såg ut som de andra gummorna, jag anade inget som helst oråd, men till saken hör att jag var märkbart kortare än vad jag är nu. Jag såg henne bara snett nedifrån, så jag var helt oförberedd på händelsen härnäst som skulle förändra mitt liv för alltid.
Min mor sade till gumman att hon hade med sig sin son, varpå tanten tittade sig omkring frågande. Min mor sade sedan att jag stod bredvid men att hon fick titta lite neråt. När hon följde rådet och vände sitt ansikte ner mot mig såg jag dem. De gråa, döda ögonen som stirrade rakt igenom mig.
Hon såg mig fortfarande inte utan lutade sig ner så att hennes ansikte var bara centimeter från mitt. Hade hon inte haft demonögon hade våra blickat möts, men hennes blick stirrade istället rakt in i min själ. Inte ett jävla knyst gjordes från min sida, vilket gjorde att hon försökte fokusera sin blick ännu mer för att se efter vad det var för litet kräk som vågade störa hennes slummer.
Till slut tröttnade hon på att slita min pojksjäl i bitar och tog istället sin bricka och försvann in i sin lägenhet utan några som helst tecken på ånger.
 |
| Dödögas barnbarn. |
"Överraskningsgubben"
Den här lilla incident tänker jag beskriva kort. Den är allt för smärtsam.
Jag hängde på min mor ännu en gång. Jag var av någon outgrundlig anledning barfota. Vi gick in i en farbrors lägenhet. Efter att ha spenderat flera jävla minuter minuter frågar jag min mor varför det luktade så konstigt och hur det kom sig att mina fötter liksom fastnade i golvet när jag gick.
Min mamma, den person jag litar på mest i hela världen, mitt egna kött och blod säger då: "Ja just det. Torsten brukar ofta kissa på golvet. Det var ju lite dumt att du var barfota nu när jag tänker efter. Du skulle ha haft tofflor. Som jag har"
| LOL INCONTINENCE |
När jag får barn så kommer de enbart få träffa åldringar som håller sina läppar i styr och har solbrillor. Ungarna kommer tvingas att alltid ha tofflor på sig. Alltid.
